24 augusti 2008
På en kort sekund...
Livet är inte en självklarhet. Det kan ryckas från oss snabbt. Donnys pappa skulle fylla 63 år om ett par månader. I lördags somnade han stillsamt in och lämnade oss. Det gick fort, alladeles för fort. Vi var där allihop. Vi var tillsammans och höll våra händer på honom tills han tog det sista andetaget. Hans kropp blev kallare och kallare, andetagen blev långsammare och långsammare. Rummet fylldes av mycket kärlek och en vacker stillsamhet. Det kändes lugnt men ofantiligt sorgligt när han tog det sista andetaget. En orättvis känsla fylldes och frågan Varför ställdes. Så mycket som inte hunnit sägas, så mycket som inte hunnits göras. Nu sover han i himlen och vi får ha våra minnen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag känner med er. Jag bävar för den dagen man får det tunga beskedet att ens förälder är borta. Livet stannar liksom upp när någon nära dör och man kan man inte förstå att folk fortsätter leva sina liv som om inget hänt. (Om du förstår vad jag menar.)
Tack för omtanken Kerstin. Det kommer över mig ibland att faktiskt inte mina föräldrar kommer finnas för alltid. Jag bävar med för den dagen. Men livet går ju vidare på nåt konstigt sätt. //sarah
Tårarna rinner, känner med er.. Men som du säger livet går vidare. Tur att man kan ha med dom i minnet. Hälsa Donny & barnen.. Kram på er från Plus
Tack lilla plus! kram Sarah
Skicka en kommentar