När jag var yngre och kompisar började prata om att bilda familj och skaffa barn satt jag som ett frågetecken. Vadå skaffa barn? Nej, tänkte jag, det vill nog inte jag. Jag ville helt enkelt inte ha barn, punkt slut. Så träffade jag Donny, min stora kärlek. Vi började tänka lite på det där med, ja just det - BARN. Jag var nästan övertygad om att jag inte kunde bli gravid för vi hade inte nåt skydd så jag tänkte, lika bra och få det bekräftat en gång för alla. Men icke sa nicke, ni skulle sett min min då barnmorskan hade värsta smilet och sa: Sarah, jag får gratulera dig till din graviditet! Va, vad säger du??? Jag...gravid? Är det möjligt... men... jag...hur? Ja som du ser, sa barnmorskan, det visar plus här! I stället för att få det bekräftat att jag var steril så fick jag reda på att jag väntade min älskade son Isak. En upprymd, rädd, glad, förvånad Sarah åkte hem...Jag var givetvis glad och lycklig - jag var ju gravid!!!
Jag älskar mina barn mest av allt. Isak och Noah betyder allt för mig!
Idag hände det igen - Isak kom inte hem. Jag ringde hem honom från en kompis inte långt hemifrån. Klockan tickade på och han kom aldrig. Jag ringde igen, mamman sa att han gått för ca 20 minuter sen. Just då kände jag mig ganska lugn, bara lite orolig. Jag och Noah gick ut och letade, Donny var och jobbade. Nej, ingen Isak någonstans. Efter mycket oro och ångest kom Isak till rätta igen efter 1,5 timmes letande. Kallsvetten rann för ryggen, tårarna sipprade ner för kinderna. Tänk om nån har tagit honom? Ja ni förstår säkert min oro. När jag hittade Isak kunde han inte riktigt förstå min oro. Men mamma, sa han, jag skulle bara.... Livet kan förändras på ett ögonblick. Man måste värdesätta allt värdefullt, man vet aldrig vad som kan hända. Denna gången kom Isak till rätta, men nästa gång kanske han inte gör det...
4 kommentarer:
Usch, jag förstår din oro när han inte kom hem! Skönt att han kom tillrätta.
Jag funderar själv ibland på hur jag ska klara all oro för att det ska hända ens barn något, när jag får egna barn en dag.
Ifall du har tid och lust finns det en liten fotoutmaning hos mig nu =)
usch, vad otäckt. Tur att du hittade honom!
Ååh jag känner din panik , ända in i bröstet . De är så hemskt !!! Jag törs inte släppa min lilla ute på gräsmattan en sekund längre . Vi bor jämte en väg och jag är helt övertygad att en vacker dag stannar någon och tar henne med ... det är för jävligt hur det har blivit . Sen vill man ju inte skrämma upp barnen heller ... dilemma !
Hoppas du är bättre i ögona !
Kramisar /Loppan
Nu har jag bara två veckor kvar att jobba , hua va läskigt !!
Hej kollega! Nu skriver ja min första kommentar! Vilket härligt kort på dig och din son! Riktig kärlek.. Men fy va läskigt att han inte kom hem direkt..Hittar massa saker på vägen..som Alfons! Tur att han kom tillbaka! Kram tessa
Skicka en kommentar