"Mammaaaaaaaa! Mammaaaaaaaaaa Jaaaja (Sarah), omm omm (kom kom)" Alva skuttar fram som en liten kanin och tar min hand. Hon fullkommligt föser in mig i sitt rum. "Ska vi leka?" frågar jag. Alva nickar febrilt "Fika!" säger hon och pekar. Jag förundras över att min dotter blivit så stor och kan så mycket, redan! Hon var ju en liten bebis för ett tag sen. Nu är hon en liten tjej som tar för sig, gör sig förstådd med både språk och kroppspråk, har en vilja av stål och en röst som hörs på långa väger. Vilken härlig ålder! En ålder som jag både älskar och hatar. Den är charmig och jobbig på samma gång. Just denna ålder innefattar inte några hämningar eller rädslor verkar det som... Om man klättrar upp på köksbordet är man inte rädd för att ramla ner, om man kliver rakt ut i gatan är man inte rädd för att bli påkörd, om man hoppar i sängen är man inte rädd för att ramla ner osv osv osv. Puh, vad jobbigt för en orolig mamma! En mamma som faktiskt har lugnat ner sig ofantligt mycket på snart 11 år då Isak studsade runt som en tok, klättrade upp på ALLT och for runt som en tetting stup i ett. Som sagt, alla åldrar har sin charm och jag är glad att jag har spridit ut åldrarna på ungarna ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar