När klockan ringde kl 07,13 idag ville inte Sarah stiga upp. Hon ville ligga kvar och gosa lite extra med alla sina prinsar i sängen en stund till. Hon låg där och lyssnade på deras djupa andetag och kände på magen. Jo, den lilla/lille vaknade ungefär samtidigt för hon fick en liten svag puff mot sin hand. Sarah började få ångest över dagen som väntade henne. Sarah är en tjej som inte brukar vara rädd för utmaningar, men idag blev en enkel utmaning något enormt stort och jobbigt i hennes ögon... Eftersom hennes kollega som hon pluggar med är sjuk så måste hon åka alldeles ENSAM till Borås, hitta till universitetet alldeles ENSAM, hitta den rätta salen där föreläsningarna skall hållas alldeles ENSAM. Jo, hon har varit i Borås, på universitetet och i föreläsningssalarna flera gånger tidigare, det är inte det som är problemet! Problemet är att hon förlitat sig fullt på sin kollega som både bott i Borås och pluggat där så hon har inte behövt tänka vart hon skall åka eller gå. Hon har liksom åkt på ett bananskal. Det har varit riktigt skönt för Sarah att bara glida på detta bananskal innan, men idag kändes det inte lika roligt! Men hon steg upp ur sängen, hon duschade, åt frukost och åkte - ALLDELES ENSAM!
Jag är så glad att jag antog min egna utmaning idag, den kan låta banal
men för mig betydde det mycket att klara
av att åka ensam idag, utan tryggheten
och stärka mig själv i att tänka -
Allt är möjligt, det är bara du själv som kan sätta upp hinder på vägen...
3 kommentarer:
Starkt. Du är bäst!! Tro på dig själv. Är hon sjuk igen? måste nog ringa henne. har liksom tappat henne. Vet du lite avis är jag på din mage fastän jag inte vill ha fler barn MEN det är ju såå mysigt att känna dom små liven.. kram på dig plus
Fin liten berättelse. Det är ju så att vi förlitar oss gärna på andra när vi känner oss osäkra men så blir vi tvungna en dag att fixa det själva och det går jättebra. Osäkerheten kan sätta käppar i hjulet för en men de käpparna ska bort. Och det gjorde ju du! :)Starkt jobbat.
Ha en fin dag.
Jag vet precis hur du kände det! Bra att du kom iväg i alla fall! Fast jag måste säga att det gjorde mig varm i hjärtat att höra att det är en trygghet att ha mig med, jag är också glad att vi är två. Kommer sakna våra pratstunder i bilen när kursen är slut.
Mår bättre idag, ska ta mod till mig och kolla ärren under förbanden senare... Kram, Helene.
Skicka en kommentar