Dagarna går...

...ändå känns det som tiden står still. Idag har jag jätte ont i bakhuvudet, känns som jag slått i huvudet. Det spränger och trycker och värker. Jag fick frågan av min kära mor här om dagen hur jag mår och hur det känns nu några dagar efter Donnys far dog. Mitt svar blev att jag inte visste riktigt. När vi lagt på luren började tårarna rinna. Det kändes lite som en befrielse, just då. Fokus har ju legat vid att trösta och hjälpa Donny. Hur känns det för mig? Det är första gången jag är med när någon tar sitt sista andetag. Det är första gången för mig att se Donny i detta tillstånd. Jag vet inte riktigt hur det känns. Jag vet bara att jag känner en stor klump i magen som spränger. Att trösta en som står en så nära är svårt. Hur skall jag vara? Vad skall jag göra? Att bara finnas och stötta och trösta är en självklarhet för mig.